Like this:

Alla känner vi till den fantastiska historien om Romeo och Julia av Shakespeare. Vi använder den som riktlinje för hur vi vill uppleva kärleken i våra förhållanden.

Jag låg och tänkte här om natten på hur jag förändrats genom åren. Då jag var i mina tonår så var jag en obotlig romantiker och jag hittar fortfarande unga pojkar som ser på förhållanden med en romantikers ögon. De skulle göra allt för sin dam. Däremot så tror jag att då du som pöjk är i detta stadium så är det motsatta könet inte det. De vill ha någon med status i skolan, någon tuffare, någon som kanske är snyggare. Detta tog långsamt död på min romantiska era. När vi kommer upp i ålder så har detta helt dött hos oss och vi har sakta men säkert anpassat oss efter vad vi har trott att kvinnor vill ha. När du väl tuffat till dig så faller det sig ironiskt nog så att kvinnan vill ha just den du var för 10 år sedan. De har insett att “tuff” inte gör dig lycklig när du slutat skolan och kommit ut i arbetslivet. Där behöver du helt plötsligt ingen status pojkvän, där behöver du en romantiker.

Jag träffade för några dagar sen två killar som höll på att tappa romantiken, men inte riktigt var där än. Tjejerna ville ha de här grabbarna som vänner och det tärde på dem. I det hela tror jag att den som fångar de här grabbarna och håller fast vid dem nu kommer få en fantastisk partner.

Jag har tappat min romantiska period men håller krampaktigt kvar vid tanken på hur jag var förr och försöker hitta tillbaks.

Jag tror att det är viktigt att se hur vi går om varandra och att flera förhållanden kanske inte alltid hjälper oss att hitta rätt här i livet. Hur kan erfarenhet av flera förhållanden vara bättre än att avguda den du faktiskt spenderar din tid med? Jag säger hellre oerfaren och en riktig romantiker än erfaren och känslokall..

Funderingar?

Chipp chipp