Så jag har börjat pyssla med lite hus renovering för att få ihop pengar till mitt levande så jag kan fortsätta skriva.
Då jag mötte upp tjejen som jag precis börjat dejta i en vit t-shirt med företags loggan på och ett par snickarbyxor som det var färjstänk på, lite lagom svettig och unken. Vi tog en promenad med min hund Akilles som varade i 2,5h. Plötsligt slänger jag ur mig: Då jag gick till jobbet imorse så kände jag mig sjukt sexig i den här utstyrseln, nu har jag inte riktigt kvar den känslan längre.
Jag sa det där mest för att få lite fåfäng uppskattning då jag sen jag flyttade ner till Malmö har gripits av en otrolig längtan efter att få krypa upp i någons famn och vara liten för en sekund. Mitt uppmärksamhets behov har ökat med 150% och jag känner mig rädd för första gången i mitt liv inför denna förändring. Till saken hör det att detta är min 41:a flytt de senaste 10 åren och nu helt plötsligt skrämmer detta mig. Kanske börjar man bli gammal. Kanske börjar jag känna de där känslorna jag aldrig förstått innan. Min lösning på att hantera känslorna blev helt enkelt att kasta ur mig en helt ogenomtänkt kommentar om hur sexig jag kände mig i morse. Som tur är tror jag att hon uppfattade detta och gav mig lite komplimanger. Men hur kan hon veta att det var det jag behövde, hon kan omöjligt förstå hur jag känner då hon själv flyttat typ 2ggr och då till grannkommunen.
Nu skäms jag som aldrig förr inför de här känslorna av rädsla för detta nya ställe (som jag faktiskt bott i vid 2 tidigare tillfällen). Varför ska jag skämmas inför denna lilla rädsla inom mig? Det är ju i och för sig inte särskilt manligt. Men jag har ju mina snickarbyxor som väger upp alla omanliga känslor, för där har jag både tumstock, hammare, div. skruvmejslar och en morakniv. Det är jävligt manligt det (har jag hört). Nästa steg är bara att byta ut dem från leksaks verktyg till riktiga, de andra gubbarna på jobbet skrattar åt dem.
Tack och hej leverpastej.
